Narrativer

Jag tror att vi människor är fulla av berättelser. Det tillhör vår mänsklighet att både kunna och vilja berätta för varandra. För visst vill vi? Och det kan gärna bli lite spännande också. Då berättar vi först om sammanhanget (setting). Därefter berättar vi om ett problem som uppstår, och hur vi reagerar på det (internal response) samt vad vi beslutar oss att göra åt det (internal plan). Med inlevelse berättar man hur man gick till väga för att lösa problemet (attempt) och hur det sedan gick (direct consequence). Avslutningsvis berättar man för sina hänförda lyssnare hur man nu känner och upplever situationen (reaction).

Så här:

Setting – Går i mina egna tankar längs med Norra Bergvägen med Ica-affären inom synhåll

Initiating event – då jag ser… Ja, något STORT springande rakt mot mig på trottoaren.

Internal response – En HÄST utan ryttare? Nej det kan det ju inte vara. Måste vara en ÄLG. Ja det ÄR en älg!

Internal plan – Men… här finns inte plats för både mig och älgen inser jag snabbt. Snödriva och dike på ena sidan, trafikerad väg på andra sidan. Jag valde vägen

Attempt – och kutade snabbt över till trottoaren på andra sidan.

Direct consequence – Älgen kände också för att ta av och sprang ned förbi mig mot villaområdet där Folkets Park låg för länge sedan.

Reaction – Och jag var mycket alert resten av vägen till affären.

Berättelser kan vara mycket utvecklade, eller mer kortfattade som denna, men de innehåller alla, enligt forskarna Stein och Glenn (1979), vissa komponenter som kan utgöra en slags ”story grammar”. Nästa steg i mina magisterstudier är att få lyssna på hur några barn på en förskola skapar berättelser på olika språk.

Undrar vad de ska berätta?

Stein, N. & Glenn, C. (1979). An analysis of story comprehension in elementary school children. I: Freedle, R. (Red.) Discourse processing: Multidisciplinary perspectives. Norwood, NJ: Ablex, 53-120.